Efterlängtad riktning…

Fortsätter min resa och saker händer som borde ha hänt tidigare, men händer nu i alla fall, jobbigt eller ej, men det är sådana hinder av händelser jag måste klara av.

Igår blev leveransen levererad till våra barn med ett budskap som hängt i luften länge, och det är att jag kommer att flytta.

Budskapet har flyttats framåt igen och igen, men då ballongen jag bär på,började tappa luften helt, så var det ett måste att det kom fram.

Detta är inget som sambon tycker, utan det är helt och fullt mitt beslut och jag står för det, och medan vi fortfarande kan vara vänner så är det ju synd om inget sker innan vi blir ovänner.

Alla har olika förhoppningar och förväntningar av vad livet ska och bör bjuda på, och då jag inte tycker att mina önskemål, som ändå kan tyckas blygsamma, uppfylls, så tycker jag att jag behöver göra något för att få syre i min ballong igen.

Nåväl, helvetesbudskapet skulle levereras, nu fanns ingen återvändo.

Jag hade min plan klar och det var att börja med Sofie då vi ändå skulle iväg en sväng med bilen, sedan åka till mammis grav för att samla ihop lite ny energi och där möta upp Pontus när han slutade för dagen och sedan ta Robin när han hade slutat jobbet efter sitt kvällsskift.

Allt gick bra och det var skitjobbigt och det vart så att jag pratade med Sofie och Pontus, sedan hade sambo pratat med Robin medan jag var på bilbingo.

Han ville det och klart skulle han få göra det, men jag kände mig liksom inte nöjd. Så jag pratade lite med honom i köket och kramades lite och berättade hur mycket jag älskar honom, men jag var ändå inte nöjd. Så idag skickade jag iväg världens längsta sms, och fick tillbaka ett så fint svar, så nu är jag nöjd.

För det är ju så, att jag lämnar ju inte barnen, aldrig i livet, de är ju mitt allt, utan nu lämnar jag deras pappa, och känner mig mycket tillfreds med mitt beslut.

Många klara av att vara ihop hela livet, och någonstans hade jag nog trott att vi skulle vara någon av dem. Men när det inte finns något annat är en kompis relation som liknar det ett syskonpar har, då tror jag att det är dags att stänga boken.

Jag hoppas och tror att vi däremot kommer att vara och förbli de vänner vi är idag, vad som än händer.

Otroligt mycket saker och ting kvar att fixa med och reda ut, innan sanningen blir ett faktum att separationen är utförd.

Så skönt, så jävla skönt, att inte behöva bära på denna hemlighet mera, har haft den sedan minst i våras och jag lovar att den varit på väg att ta luften ifrån mig flera gånger.

Hemligheten är avslöjad till dem som var svårast att berätta för, och vad resten av världen tycker, tänker och säger är ju en världslig sak.

5:2 pågår för fullt, startade i måndags, och väljer att skriva den på en annan sida om någon är nyfiken ju,  http://5och2.wordpress.com/

Jag har inte mycket mer att skriva en dag som denna, förutom att jag sovit väldigt gott och jag ser fram emot det som komma skall på min resa som äntligen tog en ny och efterlängtad riktning…

kramis

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s