Arkiv | maj 2013

Hur ska den bli?

Jahaja, fredag står det igen då på en dag som denna…

Lilla mummis ska få komma hem från sjukhuset idag och jag lovar att mina känslor är kluvna inför detta faktum?

I måndags avslutades antibiotikan och värdena har blivit något bättre, men pigg? Svar nej!

Men kanske är det så, att det kommer att se ut som såhär nu, att hon kommer att åka fram och tillbaka, fram och tillbaka…

Jag håller ju förstås alla tummar och tår, men jag känner mig  osäker och orolig ändå…

När mummis berättade detta  i måndags trodde jag ju såklart att hon skämtade, men hon fortsatte skämta nästa dag med, så fakta var det som behövdes…

Jag har prata med två sköterskor om det som ska ske, och kan väl tycka lite att det är en chansning det de gör, men hur som, så har nog lilla mummis haft en vinnande pjäs i spelet…

Mummis frågade mig om jag var beredd att komma och jag tappade fotfästet för en sekund och tänkte, NEJ!

Det är ju såklart självklart på alla plan att jag skulle göra allt för att finnas vid hennes hemkomst, det är ju så vi bestämt, men inte nu?

Precis just nu, eller i alla fall i övermorgon ska jag åka till Öland.

Jo jo, jag ska åka med en kompis på en yogavecka, och jädrans vad spännande det ska bli.

Om jag yogar?

Näe, men har provat förut och hittade väl inte riktigt sättet att yoga på på ett yogasätt, men nu kanske?

Detta är då, mina damer och herrar, första gången ever, som jag åker själv på något en hel vecka sen jag blev mamma för snart 27 år sedan. Det ska bli så himla kul och härligt….hoppas jag.

Så visst, lilla mummis, men jag kände att nu var tvungen att tränga mig lite förbi allt och alla i mitt jag.

Men självklart lämnar jag inte mummis vind för våg, utan morbror den söte, åkte igår och är idag på plats för att finnas för lilla mummis. Hon är i trygga händer, mitt älskade lilla hon.

Jag fyller tydligen år i morgon, och då blir det ju denna gång 47, ops, men mummis sa att presenten väntar på mig.

Och mitt svar blev att en bamsekramis när jag kommer är det jag vill ha, det är så härligt när vi kan prata så, om kärlek och känslor, och hon lovade att så skulle det bli, så söt!

Fatta så skönt! Jag kan släppa det en stund(vilket säkert inte kommer att ske, men jag ska försöka) och bara ägna mig åt mig och mitt jag i en hel vecka. Ja, okej då, ska väl inte utesluta kompisen Ann-Chalotte helt, vi åker ju trots allt tillsammans…

På tal om något helt annat helt appropå(konstigt ord)

Jag kanske ska förklara lite om vad jag menar med min heliumballong.

Det var min underbara sjukgymnast som tog över efter den förra, som sa att jag skulle ha en sån…

Hon tyckte det var lite märkligt att jag som då endast är 153 cm över markhöjd, måste gå omkring och då även sitta, ihopkurad?

Så från och med då skulle jag lådsas att mitt huvud var en sån ballong, vilket då betyder att sträcka på mig…

Jag skulle få välja mönster på den själv, men jag sa att v får börja med att den bara är svart, så.

Ryggsäcken är tung att bära om den är full, men sakta och säkert sträcker jag på mig och håller upp ballongen medan jag bit för bit plockar ur alla hundratals grejor och sorger jag bär på, och vem vet, en vacker dag kanske jag till och med kan mätas till en sådär 154 cm över markytan?

Underbara sjukgymnast och även denna kurator som jag nu träffat tre gånger, men chefen ordnade så snällt tre gånger till. Återkommer till hennes hjälp till min självhjälp, men först hörni, väntar mig denna härliga dag, nu först träning, sen träff med sjukgymnasten och sedan farbror doktorn.

Fredagen har bara börjat, hur ska den bli?

kramis för nu

Annonser

Tack och godnatt

Sov gott vet jag inte, men sov som en stock i alla fall, i hela tio timmar?

Och varför känner jag mig då inte pigg?

Inväntade klockslaget för att kunna ringa till lilla mummis, och hoppades så på att läkaren varit där med lite besked, och det hade han.

Vita blodkropparna har minskat pyttelite i värde, men en minskning är ju ändå åt rätt håll.

I morgon ska det inledas nya provtagningar och då ska man bland annat undersöka varav denna hosta inte vill ge med sig, så tummarna fortsätter att hållas.

Lilla mummis är nu tack och lov helt tillbaka i sitt hon, alltså hon är en sån underbar person, jag önskar att alla fick träffa henne.

På mammis begravning blev mummis helt enkelt stormfötjust i våran präst som vi har här i Rimbo och har många gånger efter detta frågat om jag träffat honom och hälsat ifrån henne? Så söt ju!

Jag träffar ju inte Bosse, som han heter så ofta, men när man träffar honom så hälsar han alltid så glatt, precis en sån som en präst ska vara, så.

Men då det var minnesgudstjänsten för mammis så lämnade jag ju såklart en hälsning från mummis och skulle givetsvis skicka en tillbaka.

En som träffar Bosse lite oftare är ju sonen min, Pontus, som ju jobbar på kyrkogården.

Just nu är hela kyrkomannaskapet iväg till Rom på en resa och just därifrån kom ett sms från Pontus medan jag var hos mummis på sjukhuset.

Det var en hälsning från prästen Bosse tillägnad lilla mummis, och wow!

Hon smilade så jag trodde munnen skulle spricka. Tänk vad så lite kan göra så mycket. Underbart!

Lilla mummis ligger och håller i sin mobil där i sin säng, och igår sa hon att hon tittat på samtalslistan och de enda som stod där var jag och så min morbror…

Vad säger man?

Äsch, jag sväljer mina ord och lägger tanken åt sidan, för återigen så är det alla och envars handlingar de gör och det de inte gör, och i vilket fall som helst så kan det bara och endast bli deras egen förlust, så!

Mummis och jag har ju en väldigt speciell relation, jag tror att vi alltid har haft det, för mig är hon en mycket viktig person och jag bara älskar henne.

Vi kan prata om det mesta, eller ja, vissa saker väljer jag ju såklart att skona henne ifrån.

Men mycket har vi pratat om mammis och jag tror att det hjälpt oss båda.

När hon såg min mobil nu när jag var där, så undrade hon om det inte var dags för mig att byta bilden jag har på mobilen?

På min mobil så har jag bilden på mammis, och jag ser den varje gång jag gör något med den.

Mummis sa att hon hade slutat ta med sig sin almanacka som jag köpt till henne och dit vi satte en bild på mammis på framsidan, hon menade på att det nu började bli dags för mig att vända blad…

Jag blev fan lite paff, visste inte riktigt vad jag skulle svara, och jag vet inte om jag ska göra som hon säger?

Jag vet inte!

Fortfarande är det så jävla obegripligt att mammis inte finns?

Hon finns ju i mina drömmar!

Hon finns i min fantasi!

Och hon finns i mina tankar!

Jag måste väl inse att hon bara och endast kommer att för alltid finnas just där och just då, men det är inte lätt.

Gissningen är ju att det aldrig kommer att bli lätt, men återigen så måste jag väl lära mig att leva med det…

Det är ett sår i mitt hjärta, och det gör jävligt ont, men plockar åter fram dom kloka orden som är så lätta att skriva tydligen men fan så svåra att leva efter…
Det finns så mycket positivt i livet ändå…
Och jag vet att det finns som det står skrivet, men gissar på att det positiva måste blandas emellanåt med en skopa av det negativa, men önskar att min skopa kanske inte behöver vara så stor i storleken?
Tack och godnatt
Kramis

Jag måste försöka…

Nu satt jag  nyss där igen i denna lilla mummis lilla lägenhet.

Men denna gång liksom den gången tidigare i år var en gång då lilla mummis inte befann sig där med mig, utan hon var och är på sjukhuset…igen…

Innan jag åkte härifrån förra gången, då jag kom för att följa med henne till begravningen av hennes storasyster, fick jag en hosta som absolut inte fick komma.

För så är det, att lilla mummis absolut inte får bli sjuk, och nu hade jag ju då fått denna jävla hosta…

Med feber, nysningar och allmänt dålig, försökte jag undvika henne så mycket jag kunde, och handspriten blev ett måste.

Vad som orsakade min förkylning och vem som gav mig hostan visste jag ju såklart inte då, kunde ju ha vart vem som helst.

Min enda önskan var att lilla mummis inte skulle få den av mig.

Vart hon fick sin ifrån och varför jag fick min vet vi ju inte, men sen fick vi i alla fall på varsitt håll samma sjukdom, lunginflammation…

Fan också! Sedan jag hade flera lunginflammationer som avläste varandra för några år sedan har jag kunnat mota den samme i grind innan den slagit ut och slagit ner mig…

Lunginflammation kan ju oftast jämföras med ett ledsamt hjärta.

När det är något som tynger, när det är något som känns lite för jobbigt att bära utan att man erkänner det för sig själv så brukar det enligt min erfarenhet resultera i just en lunginflammation…

Man slutar liksom att andas ordentligt, man drar kortare och kortare andetag och använder sig inte av hela kappasiteten av sina lungor, och då kommer hostan och resultatet verkar då bli att lungan blir inflammerad för att den inte används…

Så är det i alla fall för mig och jag gissar på att mummis och jag är rätt lika där…

Hur som, jag klarar mig ändå ganska bra,då medicinen för mig är några dagars vila och en antibiotikakur, men då den drabbar mummis är det en katastrof…

Förra onsdagen då jag skulle gå till min sjukgymnast för att gå igenom mitt schema på träning för dom kommande tre månaderna, ringde mummis på min mobil ifrån sin mobil.

Och när mummis ringer från mobilen, så brukar det inte vara ett bra samtal…

Så ej denna gång heller…

Hon ringde från akuten och hade fått åka in med ambulans och mådde inte bra alls…

På natten hade hon glidit ner ifrån sin säng och hade sedan legat på golvet några timmar i vänta på att de i huset skulle börja arbeta, så att det inte skulle bli så dyrt…envisa lilla tant!

För så är det här i Finland, att om du larmar efter en viss tid på kvällen och fram till morgonen så kostar det 80 euro när Nattpatrullen kommer?? Sen om du råkat komma åt larmet och inte behöver hjälp när de kommer, så kostar det ändå???

Men hjälp fick hon av dem på huset och ambulans tillkallades och nu befinner hon sig då återigen på sjukhus, vet nu inte vilken tur i ordningen det är efter det att lilla mammis försvann.

Jag har ju som vanligt haft daglig kontakt med mummis, så och nu när hon varit på sjukhuset.

Men något hände förra veckan som gjorde mig orolig, mummis blev så snurrig.

Jag kan tro att lilla mummis kan räknas till de klaraste och till en utav dem som har det bästa minnet man kan tänka sig, men nu var något riktigt galet hörde jag när vi pratades vid.

Hon pratade om det mest otroliga som hon varit med om, det var historier som gjorde att jag inte blev riktigt säker på om hon drev med mig eller om det faktiskt kunde tänkas vara så att hon blivit dement.

Efter vårat samtal i tisdags bröt jag ihop och trodde att älskade mummis lämnat mig för att befinna sig i en annan värld, i en egen liten värld. Låter väl konstigt, men jag trodde att kontakten till denna värld för henne och för vårat vi var utdragen för tid och evighet.

Men fokuset fångade mig och jag bestämde mig för att jaga reda på mera fakta innan jag lät mig vara knäckt över det som kanske inte alls var som så.

Jag fick tag på en underbar sköterska som inte hade alltför många svar, utan trodde väl att det kunde vara medicinen och infektionen som gjorde att det snurrat till lite. Vi pratade länge och jag var ganska lugn efter vårat samtal…

Tills jag pratade med mummis nästa morgon…

Värre ändå var hennes upplevelser i den värld som hon befann sig i, och såklart ringde jag sjukhuset igen…

Men denna gång var den som svarade inte lika trevlig, suck pust och stön, var det mesta jag hörde av vårat samtal, så jag väljer att inte ens minnas vad hon sa?

Nästa morgon var det likadant med lilla mummis om inte om möjligt något värre ändå, så det var nu så klart att jag även då ringer upp en sköterska.

Denna gång svarade en manlig variant, och ja okej då, han var väl ganska okej, men sen sa han något som han inte borde ha sagt.

Han menade på att när man blir äldre som mummis då är och kanske redan är lite snurrig….

STOP!!!

Där fick jag hejda honom.

För är det något min mummis icke är på något som helst plan, så är det snurrig. Och för att skryta om henne lite till så är hon en utav dem med världens bästa minne…mm, jag tror faktiskt det.

Men inte fan blev jag klokare den dagen heller och huvudvärken försökte få mig att vila, men det är ju fan inte lätt när man är så här långt bort från henne och utom sig av oro…

Dagen efter, i fredags var det samma lika med lilla mummis, men nu skulle jag fan ha riktiga svar om vad som försiggick där  på sjukhuset.

Och tack och lov, så svarade den undersköterskan från dag ett, och nog fick jag svar på mina frågor alltid…

Mummis var i dåligt skick och nu hade även läkaren reagerat så nu jävlar pumpades det i mediciner av alla dess sorter, och vad hon sa, och vad hon menade och vad detta då betydde var ju att mummis var i mycket dåligt skick, men att de självklart skulle göra allt i sin makt för att bota henne.

Men som jag berättade för sköterskan och som jag tror, så kan de försöka jaga bort hennes infektioner i det oändliga, men de kommer aldrig att kunna laga hennes brustna hjärta, som hon fick den dagen hon förrlorade sin dotter, min älskade lilla mammis…

Men okej,om de skulle göra allt i sin makt så skulle jag göra likadant.

Jag bestämde mig för att åka till henne med en liten förhoppning av att medicin blandat med det jag kunde erbjuda i form av lite energi och mycket kärlek kunde bistå till att hon piggade på sig lite.

Så sagt och gjort, flyget tog mig ännu en gång till det jag inte visste,men nu blev det så.

Väl framme på flygplatsen i Uleåborg blev jag uppmött av min kusin, vad glad jag blev.

Gullig som han var så körde han mig först till mummis lägenhet så jag kunde lämna väskan och sedan vidare till henne.

Jag tog mig ett nervlugnande bloss innan jag gick in till lilla mummis…

Åh vilken blick jag fick när jag gick fram till henne och hon blev blev minst sagt förvånad men också väldigt glad över att se mig.

När jag kramade om henne sa hon att hon blivit galen på riktigt, då hon trodde sig se i syne när hon såg mig, så söt!

Men sedan resten av dagen fortsatte hon med pratet om allt som inte var verklighet för någon annan än henne just då.

Det gjorde ont som fan i min själ, men tyckte mig ändå ha rätten i att tala om för henne att det hon sa inte var verklighet.

Jag påstod att det bara var en massa drömmar, eller snarare lät det ju mest som mardrömmar, men hon tyckte att det jag påstod var nonsens och fortsatte med sitt.

Men detta var ju egentligen inte så jävla konstigt, för människan sov ju i stort sett ingenting?

Fast ju mer vi pratades mummis och jag under mina besök hos henne som varade mellan sex och åtta timmar om dagen, så kom hon mera och mera tillbaka till hennes hon. Och i måndags var nästan alla konstiga grejor hon pratade om så gott som borta.

På helgerna gör läkarna ju inga besök, men i förrgår fick även jag träffa honom.

Helt fantastiskt tyckte han att infektionen var helt borta, för vem hade trott det i fredags då läget för mummis var mycket kritiskt…

Men, varför måste det alltid finnas ett men? Men nu var det leukocyterna som skenade och nu var ju frågan vad det berodde på?

Värdena var uppe i 70 vilket inte är bra någonstans, och jag frågade ju såklart vad orsaken är?

Eller, det är ju klart som fan jag vet att det är dom vita blodkropparna, men varför så högt?

Han trodde det berodde på de höga doserna och stora mängderna av medicin som pumpades i lilla mummis dygnet runt, och då framförallt kortisonet kunde ha en orsakande effekt på resultatet av värdena. Och så kunde denna kombo göra att sömnen lös med sin frånvaro?

Jag tillbringade tiden med mummis så länge hon orkade, och när jag såg att hon kanske behövde vila, som jag då hoppades och trodde, gick jag iväg ut i det fina vädret en stund.

Men till min förvåning så var hon klarvaken varje gång jag kom tillbaka, så försöken var lönlösa.

Att ligga på sjukhus är ju aldrig roligt, och helst då säkert inte när man inte vet själv hur det kommer att gå som lilla mummis gjorde och gör, men förutom att jag försökte pigga upp henne med mitt jag så köpte jag med mig en massa gotta.

Igår när jag kom för att besöka henne en sista dag innan hemfärd var läkaren precis där.

Infektionen verkade ha lämnat henne helt denna gång, alltså lunginflammationen, men kvar var ju mysteriet med dom höga värdena av leukocyter, som nu skenat iväg till ett värde av 100?

Återigen menade läkaren på att ingen fara rådde, men hoppades på att de skulle vända lite som till idag.

Min sista dag med mummis för denna gång var inte så full av babbel som det brukar vara när vi är tillsammans, för nu var hon trött.

Till min stora glädje berättade sköterskan när jag kom att mummis sovit hela natten, underbart!

Hon fortsatte att sova nästan hela dagen när jag var där, men vaknade till vid lunchen och åt med stor aptit gröten hon fick och sedan med förtjusning bakelserna jag tagit med till kaffet.

Men för övrigt sov hon, om dock lite oroligt…

Orolig för att jag skulle missa planet fast det var sju timmar kvar innan det gick, och säkert och såklart också för provresultatet hon fått.

När vi pratade om det läkaren berättat frågade hon mig om tiden började bli dags för slutet nu, och jag kunde bara säga vad läkaren sagt, att värdena kunde bero på medicinerna och hoppades på att hon skulle nöja sig med det.

Och hur fan skulle hon kunna göra det? Jag kunde det då inte!

Mummis sa till mig att hon helst inte vill prata om sin sjukdom, så då gjorde vi ju såklart inte det mer…

Lite jobbigt att lämna mummis så.

Så ensam, så liten och så övergiven…och så himla lik mammis…

Hon tackade mig så himla mycket för det jag gjorde för henne, och tänk att detta tackande har jag hört förut och då ifrån mammis…

Men som jag sagt till mammis sa jag till mummis med, att hon hade gjort detsamme för mig…

Jag kände att luften började pysa lite från min heliumballong under mina dagar med mummis och nu gäller det att hitta ett sätt att fylla på den med, och det skall jag! Jag måste!

Jag tror mig veta att jag ändå gjorde en god gärning med min resa, och fortsätter att stå för en mening jag tror på…

Att man ska behandla andra så som man vill bli behandlad själv.

Proverna för mummis idag uppe i 130?

Nu vet ingen något förrän i morgon?

Sova gott? 

Jag måste försöka!

kramis

 

Svar: JA!

Prövningarna kommer och går, och det är väl det en del av livets resa handlar om…

Förra veckan kom jag hem efter att återigen ha varit hos älskade lilla mummis..,

Nu var det ju inte alls sagt att jag skulle ha varit där redan nu igen, men som det verkar , så vet man ju aldrig vad den ena dagen har att ge efter den andre…

Mummis storasyster som snart skulle ha fyllt 96 år lämnade jordelivet och begravningen skulle då komma att vara förra fredagen.Och självklart så följer jag mummis till hennes storasysters sista vila när hon ber mig om det, så.

Så sagt och gjort, med tillstånd från försäkringskassan såklart så flög jag dit den tisdagen.

Med denna gångens prövning menar jag att det visst var en stor en att gå på en begravning efter mammis begravning…

Där fanns mycket släkt som jag aldrig ens sett och många av mammis kusiner var ju där. Och såklart så ville de ju även beklaga min sorg efter förlusten av min älskade mammis, och jag lovar att det kändes…

Hjärtat var som en stor klump full i hårda knutar hela begravningen och jag försökte skingra tankarna och koncentrera mig på henne som begravningen var för, men det gick inte…

Förra årets begravning av mammis var det enda jag såg, och jag hörde inte mycket av vad den finska prästen sa. Och det jag hörde, lät ju för bövelen som om han berättade om mammis…

Att se kistan och förstå att någon låg däri, fick mig att få kalla kårar, liksom då när det var mammis som låg i den…

Visst var väl detta ändå något mera naturligt, för damen som låg i kistan hade ju fått 30 år mer levnadstid en mammis, och någonstans kände jag då en orättvisa vilket säkert var en orättvis känsla att ha i tanke på dem som hade samlats där…

Jag hade nog trott mig att jag skulle klara denna begravning med en bättre känsla, men känslan var bara en ledsamhet över saknaden efter min egen mammis…

Vi skulle också gå fram till kistan i kapellet där begravningen ägde rum, och jag fick ett konstigt darr i benen när det var våran tur  och trodde nästan att jag skulle tuppa av…

Men fokuset befann sig och jag var ju ändå tvungen att lägga fokuset på de närmast anhöriga som faktiskt hade förlorat en kär familjemedlem ,de hade förlorat sin mamma…

Fast fan vad jobbigt det var…

Efter begravningen skulle det åkas till ett församlingshem för att inta en måltid, ja för i Finland äts de mat på en begravning, så det var det nästa som skulle ske…

En kvinna delade ut ett papper med en sång som skulle sjungas där inne, och när lilla mummis såg vad det var, så utbrast hon  att det var mammis favoritsång som liten…

När jag såg texten, slog det mig att jag faktiskt kunde densamme, för det var ju en visa mammis sjungit till oss, och där kom en riktig smäll, och smällen träffade hjärtat med en enorm kraft…

Jag visste inte vart jag skulle titta eller hur jag skulle undvika att höra när den sjöngs, så jag försökte stänga av mig från yttre världen, och försökte få tankarna till annat…

Och när jag ändå hörde vad de sjöng fast jag inte ville, så tänkte jag bara på att just denna sång borde ha vart med på mammis begravning? Varför var den inte det? Varför hade jag inte tänkt på den? Varför och helvete, återigen varför?

Helvete! Känslan var att jag aldrig mer ska gå på någon jävla begravning, men den känslan är ju inte sann…

Jag gissar på att detta kommer att hända igen, och en begravning kan ju aldrig vara lätt för någon, för alla har ju faktiskt i och med den händelsen förlorat någon….

Det kan vara en mammis som för mig, det kan vara ett barn, Gud förbjude, det kan vara ens äkta hälft eller ens förälder. Men hur som som har det då förlust som aldrig mer går att återfås. Så det enda man kan på sin resa genom livet, är att hoppas att förlusterna som lämnar djupa sår som nästan känns oläkningsbara, inte blir mer och fler än man kan klara av…

Jag drömmer fortfarande om lilla mammis, nästan varje natt. Och hon är så levande och så himla hon, så ibland kan jag nästan bli upprörd av att jag inte får tillbringa mera tid med mammis, som för nu i drömmarnas land, utan måste vakna och se vad dagen som väcker mig har att ge…

Igår var jag upp till mammis och plockade bort lyktorna som hör vintern till och ställde dit grodorna som är lika dom hon hade på sin tomt. Jag satte mig ner och rökte en cigg tillsammans med mammis och pratade lite utan att ge ifrån mig några ljud.

Det är bara så skönt att få vara där och bara vara, men varje gång stegen bär mig därifrån så får jag nästan ångest över att hon inte finns.

Hon kommer aldrig mer att finnas! Hon kommer aldrig mera att prata! Hon kommer aldrig mera att ge mig några råd!

Ska det vara så jävla svårt att fatta det?

Svar: JA!

kramis