Arkiv | oktober 2012

Vilken väg jag ska välja…

Makabert, var ju ett bra ord för en sammanfattning av dagens dag…

Lilla mammis alla kläder äro nu borta från hennes lilla hus. Det blev många sopsäckar att fylla.

Lillasyster och jag tog det vi ville ha och gjorde även i ordning lite som jag ska ta med till Mummis och lite som jag tänkte erbjuda svärmor att titta på…

Det fanns mycket fint och nytt som kastades i säckarna som skulle kastas, men det blev lite för jobbigt då det mest var sånt som lilla mammis hade mest under sin jobbiga resa, och det kändes som om det skulle kännas alldeles för jobbigt att bära dom vidare i tiden.

Men det jag tog kommer jag med stolthet bära och med stolthet säga vart dom kommer i från, sen vad folk anser om det anser jag som en oviktighet…

Det vart en jobbig dag med tanke på att när vi låste och släckte ner pappas hus innan vi åkte, så hade även alla mammis kläder åkt från huset och honom för gott, men för pappas del kan jag tro att det är skönt att komma hem igen och inte se mammis kläder överallt…

På vägen hem åkte jag via mammis grav och berättade att det nu var klart med hennes kläder.

När graven var klar och stenen var på plats trodde jag att det skulle bli en plats som jag i stort sett skulle bosätta mig vid, men det har jag inte gjort…

Jag trodde att jag skulle ta mig dit i stort sett var dag, men jag trodde fel…

Detta var första gången jag var dit sedan midsommarafton då jag var dit och lämnade ett hjärta som jag gjort av färska jordgubbar, som hon bara älskade…

Och kanske var det som sjukgymnasten jag gick till sa, att jag inte behöver åka dit för nu då mammis finns i mina tankar och med mig ständigt ändå…

Vidare idag inväntade jag hela dagen på ett att min chef skulle höra av sig angående mailet jag skrev om min lön, då hon lovat att göra det, men i sin vanliga ordning så ansåg hon inte att det var viktigt nog…

Men jag gråter inte över den orättvisan mer, utan kanske är det ännu ett tecken på att jag bör börja tänka på mig och min framtid. Först försökte min arm tala om för mig att nu var det dags och när inte det hjälpte valde någon att visa mig en vägvisning genom att ge mig en orättvis lön… och vem vet, kanske bör jag tacka chefen för hennes oduglighet i stället för att vara bitter…

För på min resa framåt kommer jag ju att behöva en frisk kropp då när själen väl är lagad, så kanske vore det en ny tömning av ryggan, att verkligen fundera på att ta steget till ett jagvänligare jobb…frågan är ju bara vilken väg jag ska välja?

kramis

Annonser

Raka vägen framåt…

Som jag skrev så skulle resan framåt säkert komma att bestå av olika hinder så det är väl inte förvånansvärt att det så och börjar.

Idag känner jag mig riktigt grinig och i två olika former.

Den ena grinigheten är i en form av ilska och lite ledsenhet då jag ännu en gång får betala för min godhet kan jag tycka?

Har ju som sagt börjat mitt arbete igen och som vi alla väntat på så kom i natt bomben på den nya löneökningen i form av ett hån?

Det här med att sätta individuella löner tycker jag kräver en viss kunskap från den som sätter dom, men i mitt jobb betvivlar jag starkt att så är fallet efter det som hänt?

Tack vare att jag har haft en jävligt jobbig tid i mitt liv både med min dotter och sedan med min mammis, så valde jag att handla fel i det?

Tack vare att jag valde att vara hemma med dem för att jag inte kunde eller visste annat, har jag tydligen inte kunnat prestera på min arbetsplats tillräckligt för att få lika i lön som de andra fem i min grupp?

Skillnad vore ju om jag märkt att jag halkat efter i det som händer på jobbet, då hade jag väl kunnat köpa en liten skillnad i kuvertet. Men att bekräfta som jag gör att det inte hänt ett kungens skit får mig verkligen att undra varför ALLA andra fick 450 kronor mer än jag?

Jag jobbar inom vården, tydligen som ett simpelt jävla vårdbiträde, och sen att  jag, det simpla jävla vårdbiträdet valde att vårda mitt svårt sjuka barn dygnet runt i flera månader och sedan följa och finnas till för sin mammis igenom livets sista månader i allt vad det innebar i ämnet att vårda, var inte värt ett enda öre eftersom jag inte gjorde det på arbetstid?

Klart som fan att jag blev både arg ,ledsen och besviken när jag hörde vad de andra fått som funnits på plats, men frågan blir ju om chefen i morgon kan ge mig en bra motivering till denna orättvisa?

Men som sagt, den ledsenheten är inte något som ska få bryta ner mig och putta mig bakåt på min resa, men den andra ledsenheten jag fick idag blir nog värre att bara ta sig förbi…

Älskade dotter och jag åkte hem till mammis för att börja rensa bland hennes kläder och sådant som kanske inte borde vara framme längre…och det var bara så jävla jobbigt…

Jag började lite med att göra lite högar och sortera då lillasyster och jag ska dit och tömma bort dom i morgon bitti, men nästan varje plagg jag tog på och vek, så fick jag en påminnelse om när lilla mammis hade dom på sig…och kom ju på igen, att hon aldrig mer kommer att ha dom…

Hela huset består av minnen, hela huset består av mammis verk, hela huset består av en tomhet…men jag gissar att hela huset inte kommer att bli annat heller, innan vi klarat av ledsenheten och packat ner det mesta av hennes hon i lådor. Så sjukt, så makabert, så jävla orealistiskt…men så jävla sant…

Dagen lärdom blev, att absolut inte gråta över sånna oviktiga saker som lönen,så den uppförsbacken jag kom till idag, springer jag fort uppför och så jag sparar mina kvarvarande tårar till att fortsätta min resa raka vägen framåt….

kramis

Få se vart det bär?

Åtta månader har idag gått sedan lilla mammis dog…

Det är bara så jävla ofattbart, orättvist och fel….men det är kanske samtidigt på tiden att jag ser det som ett faktum.

Jag skrev att Mummis kommer att för evigt sakna en dotter och att jag för evigt kommer att sakna en mammis.

Men det jag inte skrev är ju att det säkert fattas just en mammis i detta hus med? Vart finns jag?

För evigt kommer jag att ha ont i mitt hjärta när jag tänker på min saknad efter egen min mammis, men det slog mig nyss att jag kanske måste lära mig att leva med det?

I åtta månader har jag varit som en egen bubbla och tyckt väldigt synd om mig själv på grund av min förlust. Jag kommer säkert att fortsätta tycka lite synd om mig själv för tid och evighet….och det får jag.

Men frågan är ju ändå, om jag har tid att tycka synd om mig själv så mycket som jag verkar göra hela tiden?

” Det finns så mycket positivt i livet ändå”….vad hände med dom fina orden?

Precis som det skrives och läses, bör det väl levas efter med kanske?

Samtidigt kan jag inte döma mig själv för hårt, tycker mig nog ha funnits till för de mina ändå under resans gång, men kanske inte till för mig själv och  fick bara en sån känsla nyss, om att jag kanske borde ta ett steg framåt på min resa?

 

Resan kommer att bli krokig, jag kommer säkert att snubbla och kommer bergis att få många uppförsbackar . Men om jag ger mig fan på att ge det en chans, så kanske vägen blir en passande en för mig till slut?

Jag vet att saker kommer att hända, detta är ju livet, och livet är ju ett stort frågetecken från stund till stund, för man kan ju aldrig veta?

Lite störigt att påstå att jag ska börja min vandring till ett lyckligt liv, men jag tänker ändå ta vara på det jag har.

Ryggsäcken måste börja tömmas på det som är för tungt att bära och det som inte får plats, men jag lämnar kvar lilla mammis i den och tar henne med mig vidare på min resa…

Så mina när och kära, nu ska jag göra ett försöka att ta mig förbi krokarna och se vart det bär…

kramis

Saknas en dotter och en liten mammis…

Igår hade vi den årliga marknaden här i vår byhåla. Förut var det en utav Sveriges största endagsmarknader, men nu vette fåglarna?

 Förra året den dagen tillbringade jag på sjukhuset med mammis,då hon äntligen efter mycket sönderstickande, skulle få sin portacat inopererad.

Lilla mammis gillade sånna marknader, om hon inte köpte en massa, så samlade hon på sig inspiration för att hitta på nya saker att pyssla med, så mina tankar när jag vandrade där nere var mest hos henne och jag tittade mycket på sånt som hon skulle ha gillat…

Det finns så mycket som händer som hon skulle ha gillat, så mycket jag skulle vilja berätta för just henne…

Jag skulle vilja berätta hur lycklig och stolt jag är när det gäller mina tre barn och jag vet att hon hade delat lyckan och stoltheten med mig…

Tänk om hon vetat att…

Robin nu spelar i A-laget i vårat hockeylag….

jädrans vad stolt och lycklig  hon hade varit.

Pontus och hans band snart ska tävla med sin musik och spela in en demo…

jädrans vad stolt och lycklig hon hade varit.

Sofie har piggat på sig och har en underbar pojkvän, jobbar på slottet och håller på med sitt körkort…

jädrans vad stolt och lycklig hon hade varit.

Och det finns så mycket mer om de tre underbara som jag skulle vilja prata med henne om,det finns massor, men det går ju inte mer…

Jag pratat mycket med mummis och hon undrar ju över de mina varje gång vi pratas vid, så jag är ju väldigt tacksam att jag har henne att babbla ur mig till för nu, men det blir ändå inte samma som det var med just min mammis…

Älskar min lilla mummis för att hon är just min underbara mummis…

Men hur bra vi det än har det tillsammans,mummis och jag , så kommer det alltid saknas en dotter och en liten mammis…

kramis

Tomheten i mitt hjärta…

Tydligen så fanns det lite mer att skriva idag än bara om boken?

Under min egen resa, som jag så fint kallar det jag gör, så har jag haft en viss fixering vid min almanacka?

En egen slags bearbetning eller inte,vad vet jag, men så gör jag i alla fall.

Denna dag för exakt år sedan var dotter och jag hos mammis i vanlig ordning, men denna dag innebar att ASIH skulle komma hem till mammis på besök, för att presentera sig och för att lägga upp en plan för mammis kommande vård som de skulle bistå med.

När vetskapen om deras dem blev verklighet, blev det ju riktigt jobbigt kan jag lova. 

Inom mitt jobb i Nattpatrullen har vi ju stött på dem,änglarna som vi kallar dem, då vi har fått vara en hjälpande hand i deras arbete i den vård de utför. Och min första reaktion blev ju en hjärtskärande en, då jag visste att det de mest utförde, var ju vård i livets slutskede…

Det är väl klart att det inte kunde vara så i detta fall, så kunde det inte vara….så fick det inte vara..

Men det var ett fint möte, och med deras hjälp skulle mammis inte behöva uppsöka samhällets vårdcentral så fort det var något, utan de skulle hjälpa till att hon fick allt hon behövde hemma i sitt trygga hem, förutom cellgifterna såklart…

Och jag är så tacksam för det de gjorde för lilla mammis under hennes resa och allt de gjorde för mig med såklart.

På mötet gicks det igenom en hel del, men mammis ville liksom inte prata så mycket om sig själv och tyckte inte att det var av så stor vikt, för hon ville berätta för dem om hur jobbigt min dotter hade och hade haft under sin kamp mot Monstret som flyttat in i hennes lilla kropp...

Lilla Mammis….hon satte liksom alltid andra före sig själv, alla andras dem var viktigare för henne än hon själv…kan vara lite därifrån jag fått den godheten som jag tycker mig besitta, och då förstås när det gäller de mina.

För visst är det en godhet att inte vara alltför ego kan jag tycka, men tänk om hon hade tänkt på sig själv en liten gnutta när hon började känna att allt i henne inte stod rätt till…….då kanske hon hade funnits här och fyllt ut tomheten i mitt hjärta än idag….kanske…

kramis

”Det finns så mycket positivt i livet ändå”…

Första uppgiften gick ganska bra känslomässigt tycker jag nog, men det satte ju sina spår då jag känner en olust inför fortsättningen…

Andra uppgiften blev att göra ett slags diagram över mitt 46 åriga liv, där jag skulle markera olika jobbiga grejer jag varit med om.

Fick ett totalt hjärnsläpp och tyckte väl först att det inte fanns så mycket att fylla i i ämnet jobbigheter som varit för mig under resans gång.

Först skulle jag fylla i året för mitt första minne, och vad det nu var? Det behövde inte vara något jobbigt utan bara det första man kommer i håg?

Mitt minne är så fruktansvärt katastrofalt dåligt, men jag tror mig minnas lägenhet vi flyttade till när vi kom till Sverige, och där fanns inga möbler än, utan bara ballonger??

Låter ju underligt, men jag minns ju inte så?

Sen skulle man stolpa ut med början på det jobbigaste man upplevt, och självklart blev det ju det ofattbara att mammis är död…

Efter det är det ju såklart kampen vi hade mot Monstret som intog våran dotters kropp(lilladotter.wordpress.com)….

Jag fortsatte fylla i diagrammet och då insåg jag, att det hänt väldigt mycket som påverkat mig på ett jobbigt sätt, så det slutade med att det pappret också blev fullklottrat…

När man ser sitt liv så där uppstolpat på ett papper, så undrar man ju egentligen vad man gjort för att förtjäna dessa dåliga ting?Och som boken säger så handlar inte bara sorg om att någon dör, utan det finns så mycket annat som kan framkalla en sorg.

Och om man sen som jag tycker sig klara av allt och lite till så blir det ju en lite härva att reda i.

Jag menar absolut inte att jag har det värre än någon annan, men lite ledsen blev jag allt när jag såg vad mina 46 år hade fört med sig.

Sen tror jag att onda saker som händer kan bli mindre onda att bära med sig i sin ryggsäck när man får vara med om goda saker.

Att ha den stora äran att vara en mamma till just mina tre underbara barn har hjälpt mig mycket kan jag lova, det är ju de som tankar mig med energi med jämna mellanrum. 

Som jag tidigare påstått, så kan ju allting gå itu…men ett hjärta kan gå i tusen bitar…vilket jag tror mitt gjort under tiden som varit.

Men det fina i det hela, är ju att varje gång jag ser eller hör mina barn, så lagas bitarna bit för bit…

Ena sonen var lite fundersam över att jag hade sorgbearbetning med hjälp av boken, för han trodde det var lugnt med mig nu..

Hur ska de kunna tro något annat?

Jag är ju inte den som grinar öppet hela tiden, utan på något vis har jag lärt mig att jag gör det bäst i min ensamhet?

Fast det är ju bara så fel egentligen…

Men å andra sidan….hur ska jag kunna grina när jag ser mina barn, för jag blir ju lika lycklig av deras närvaro varje gång..

Fortsättningen kommer att bli jobbig med boken, det vet jag ju redan nu…

Och när jag fortsätter med den nu, ska jag komma ihåg att plocka fram dom fina orden mammis och jag hörde på Lungcancerdagen förra året…

”Det finns så mycket positivt i livet ändå”

kramis

Men det måste bli gjort…

Att läsa boken om hur jag ska klara av min sorgbearbetning är jobbigt, och jag gissar på att det som jag känner som lite jobbigt än så länge,kommer att bli värre än så?

Efter att ha läst sex kapitel så känns det som om jag själv medverkat i att skriva boken, finns liksom många saker i den som skulle kunna vara om just mig?

Boken är som en handlingsplan för att för att lära sig att handskas med en sorg, och när de rotar i en samtidigt som man läser, så inser jag att sorg kan betyda många saker, finns alltså mycket att reda i? Det ultimata vore att ha en partner att göra planen med då det är mycket uppgifter som ska göras och så, men då jag känner att jag för nu fått alldeles för mycket kloka eller okloka råd och kommentarer från den ene och den andre, så väljer jag att göra denna resa på egen hand. 

Visst har jag ju familjen att tillgå i detta, men känner att jag verkligen vill göra detta själv? Jag skulle egentligen vilja ha nån som satt på altanen och bara lyssnade på mig timme efter timme i mitt ältande, men väljer ju nu att skona mina nära och kära från det…..för nu.

Jag blir ju totalt jävla livrädd när boken kryper så inpå, och jag kan ju erkänna att jag nog är en utav dem som vunnit just Oscarsstatyetten i att spela i hur jag egentligen bergis mår, som de skriver om.

Det finns så många saker som man inte tänker på och självklart som egen individ så gör jag ju så som jag tror mig veta vara bäst för mig själv, men fortfarande så har jag ju inte bearbetat min sorg?

Alltså är jag inte ärlig mot mig själv och mitt jag, men jag har tänkt att denna handlingsplan ska hjälpa mig, så det är ju bara att göra så som de skriver tänker jag.

Mycket av det jag tänkt på och funderat över är nog inte helt fel gjort av mig, så visst är jag inne på rätt spår hur man gör detta?

I min uppgift som jag skulle göra efter sex kapitel, så skulle jag läsa om allt och reflektera över det som jag tyckte gällde mig och notera det på ett papper.

Ett papper? Blev ju flera sidor!

Och nu är det då meningen att jag ska börja göra uppgifter efter det jag noterat…livrädd jag ju…men det måste bli gjort..

kramis