Livets Lista

Dessa gångna tre år har inneburit mången förändring av både lycka och sorg i mitt liv.

Så jag borde kunna sammanfatta resan enligt följande lista innan jag börjar hoppa fram och tillbaka i mitt skrivande gällande tid och rum.

Livets kärlek

Ofattbar sorg

Upptäckten av ett paradis

Egenfinnande

Utmattningssyndrom 

Svartsjuka

Lycka med tillökning

Skuldsanering

Arbetsrelaterade kränkningar 

Maktlöshet

Omplacering

Tillfrisknande 

Acceptans 

Självkänsla

Omskolning

Oj, många rubriker blev det. Och dom är säkert bara en bråkdel av det jag kommer att skriva om. För så är det, att vart jag än befinner mig och hur jag än mår så är skrivandet ju en del av den jag är.

Så sakta ska vi börja beta av min egen lista som även kallas för Livets Lista.

Kramis

Annons

Nästan tre år…

Ja men herregud, vart ska jag börja?

Kan bli en hel bok, men jag ska försöka dela upp så att handen inte får kramp och läsaren inte ledsnar.

Det sista jag skrev var att jag lyckligt flyttat till en stuga och därmed äntligen fått börja andas en luft som bara var för mina lungor och inte behövde delas med sådana som gav mig själv mindre syre.

Nästan en månad efter sista inlägget hade jag påbörjat arbetsträning på en öppen förskola. Det var ju roligt men det var inte där jag skulle vara både visste jag och kände jag.

Mycket har hänt och händer hela tiden med allt  och jag gissar på att det kallas för livets resa och hur resan än ter sig så är det ju samma som gäller nu och som alltid har gällt, acceptera det och lev efter det.

Så jag delar upp mina händelser i olika små berättelser för att på något sätt sålla och reda ut på ett berättande vis, så återigen skriver jag det, jag skriver som jag skriver och du löser om du vill

Så nu börjar berättelserna om det som tagit nästan tre år……

Kramis för nu😚

En riktigt god natt…

Men det är ju inte riktigt klokt vad jag älskar denna lilla stuga till hus som jag bor i, helt galet alltså.

Nu har jag för en stund sedan kommit hem från att ha varit nere hos Micke, där även resten av min underbara familj var. Ja, det va ju Mr Zlatan på tv:n, så då brukar de ju samlas,herrarna i familjen. Och då herrarna samlas, så brukar även damerna göra så, och till damerna räknas ju numera en modell mini, jo men jo, älskade lilla barnbarnet mitt.

Visst känns det lite i hjärtat att det är just så det var menat att vara, att familjen skulle samlas så för sånna och även andra högtider. Men vet ni vad, det går så bra att samlas ändå, och jag kände att det inte var något fel i att jag var den som tackade för mig först av alla och åkte hem. Hem…

Och här hemma sitter jag nu med tandvärk, mensvärk och en tung trötthet, men ack så nöjd med allt ändå ju…

Innan jag åkte och arbetstränade idag åkte jag förbi lilla mammis en sväng, för att se hur hon hade det…

Jag vet inte, men det blir fan inte bättre ju, denna förbannade känsla av tomhet efter henne…

Jag blir ledsen och samtidigt blir jag bara så jävla arg!!!! 

Så förbannat jävla orättvist att detta att hon inte kommer tillbaka tycker jag.

Tänk om jag kommer att känna så här hela mitt liv?

Men som med allt som drabbar mig och mitt jag, så söker jag hela tiden efter nya ett sätt att försöka klara av det som händer och sker.

Så jag gick med i en grupp som heter vimil och som står för-vi som mist någon mitt i livet-.

Jag har inte hunnit sätta mig in i vad det är för en grupp, men det lilla jag läste lite snabbt på deras hemsida berörde mig. Så nu har jag haft den lilla boken man får då man blir medlem, i min väska några dagar och bestämde mig för att se vad det var…

Och tror man inte på fan att det mer och mer lutade åt att man skulle förlita sig på herren Gud….

Så tröttsamt! Hur fan ska jag kunna göra det? Han har ju för fan tagit min mammis ifrån mig? Vad finns det för rättvisa i det, undrar jag igen och igen. 

Det finns tamigfan ingen som kan tala om för mig att det fanns någon mening med förlusten av min mammis, ingen mening alls! Så!

Hoppas gör jag nu att den lilla boken inte är vad gruppen står för, för då tackar jag för mig direkt.

Ska forska mer i det i morgon…

En annan plan för att läka mitt sörjande hjärta är att gå på föreläsningen om att tiden läker alla sår…

Hm… jag kollade på hans föreläsning och kan inte tycka att jag blev övertygad av det han sa, men jag ska ge honom en ny chans att försöka övertyga live nu snart i Stockholm…

Summa summarus av dagens dag är ju att den trots oro i mitt hjärta för min dotter och hennes hon för nu samt mitt sår i hjärtat som inte vill hitta en läkning, så känner jag mig ändå lycklig, för jag tror och jag hoppas.

Jag tror och hoppas att lösningar ska komma om jag bara kan bli vän med tanken om att vissa saker måste man ha tålamod med låta väntas på…

Så med dom orden som säkert bör läsas flera gånger för att förstås, så tackar jag för mig och önskar mig och alla andra en riktigt god natt…

kramis 

För bra för att vara sant?

Ah men nu då? Vart ska jag börja?

Dessa veckor som gått har innehållit så mycket så jag nog får sålla lite i mitt skrivande…

Jag har flyttat till ett nytt boende…lalalala….jo de e sant!!!

Det lilla boendet är en liten röd stuga som ligger ungefär tre kilometer från vårat centrum.

Litet och litet, för mig som är ganska liten själv, så känns det ju ändå ganska stort.

Lilla stugan är på ungefär femtio kvadrat och sen finns en hel källare att ta till. Så himla mysigt ju!

Jag har bott där sedan söndagen innan den första oktober och faktiskt tycker jag mig få lite ordning också.

Dotter och jag bestämde att vi delar sovrum och hittills har vi gjort det bra.

Återkommer ju såklart till stugan…

Jag har även varit till älskade lilla mummis en sväng, För nu är det ju som så i min sjukskrivning att årsdagen sedan sjukskrivningen startade börjar närma sig, vilket då betyder att det är dags att börja jobba vare sig man kan det eller ej. Men nu var avstämningsmötet på tapeten och sedan även avklarad så beslutet blev att arbetsträning skulle påbörjas och fortgå resten av tiden till årsdagen.

Visst är det en lustig regel? Ett år är det du får vara hemma, frisk eller ej men sedan ska det jobbas. Om inte…

Det verkar ju finnas ett undantag, och det är om sjukdomen eller sjukskrivningen innefattar något psykiskt, ja då får du ju ta mig fan vara hemma i åratal? 

Men nu tyckte ju inte jag att det skulle stå något på läkarintyget om min ledsna själ, så som försäkringskassetanten tyckte, för jag är ju faktiskt hemma på grund av min arm.

Armen bättre? Ingen jävla aning!

Jag äter ju piller till förbannelse, så hur ska jag kunna veta hur svår smärtan är?

Men jag tränar som jag ska och jag har ju slutat röka, så jag hoppas att det gjort att det ändå är något bättre?

Lilla mummis var det ju. Det blev en veckas resa denna gång. Dagarna gick fort och som alltid så hade vi det toppenbra och tog tillvara på tiden så bra som vi brukar. Denna gång fick jag lägga en ny kunskap till meriterna som mummis lärde mig, och det var hur man stickar vantar så som hon gör, och så även mammis gjorde. Så det blev ett par till mitt underbara lilla barnbarn.

Väl hemma igen ordnades det en plats för mig att arbetsträna på och där är vi ju nu. Förra veckan började jag då på Öppna förskolan i Norrtälje som ligger två mil från där jag bor. Jag är där tre dagar i veckan och ska så vara i sex veckor, innan det är dags att prova ett ställe till.

Jag får arbetsträna 25 procent. Låter ju jättelite, men det är nog ett klokt beslut av min underbara sjukgymnast att begränsa det som så.

Tre dagar i veckan åker jag dit, och jag kan lova att jag faktiskt är trött när jag åker hem.

Men jag kämpar på såklart…

Allt detta med att flytta hemifrån som jag kallar det tar ju sin lilla tid, och jag vet faktiskt inte hur allt kommer att bli med tiden.

Micke och jag fortsätter att hålla sams, vilket jag ju såklart hoppas att vi kommer att göra jämt, och just nu är jag hemma hos honom.

Jag är här med älskade dotter och med vovvarna, då Micke är borta och jobbar och sover även där då det är en bit bort.

Vi sov här förra veckan med dom två nätterna i veckan som kommer att behövas, och erkännas skall att det kändes märkligt på något vis?

Jag bor ju inte här längre!

Men för att vovvarna ska ha det bättre så får det bli så här ett tag.

Från det att jag flyttat så har det hänt grejor i detta hus ska jag lova, det har fixats och det har donats, men det är ju bra, om det är så och blir så som han önskar.

Vissa saker av det som renoverats och som är i görning är sånt som jag tjatat och bett om i flera år, hmm.. men det är ju fint att det sker någon gång.

Då vi inte är riktigt klara med fixandet i källaren hemma hos mig, så har jag inte kunnat ta dit alla mina kläder, men annars tror jag nog att nästan alla mina saker är borta inifrån huset här i alla fall.

Jag älskar detta att jag flyttat och svar nej nej och åter nej, jag har inte ångrat mig och kommer inte att göra det heller, så.

Men så är det ju, att allt det som sker inte kan vara guld och gröna skogar, och det har jag aldrig begärt heller, så att det finns ett par hinder som ställt sig framför mig i försöket om att försöka hindra mig att må bra, måste jag klura på lite om hur jag ska bemöta och klara av dom.

Så jag förlitar mig för nu på att min styrka ska hjälpa mig att fixa dessa hinder och att känslan jag har enbart förblir just en känsla , för….

Inte kan detta vara för bra för att vara sant?

kramis

 

Världens bästa farmor!

Kärlek, visst är det underbart med kärlek…

När man känner sig helt varm inombords vid bara synen av en underbar varelse och man liksom inte vill släppa med blicken eller gå därifrån…

Jag är kär! Om man nu kan säga så utan att verka konstig? Eller förresten, konstig eller ej, jag är kär i alla fall…

Man kan ju vara kär på olika sätt, men denna kärlek som har slagit rot i mig är en helt ny variant…

Mitt barn har ju fått ett barn!Jag har ju fått ett  barnbarn! Jag har ju för sjutton gubbar blivit farmor!

Onsdagen den 28/8-2013 kl 15.00 föddes Bonnie med en längd av 48 cm och en vikt av 2980 gram…

Detta är något så stort, något så fantastiskt, något så overkligt och något så underbart underbart…

Lilla Bonnie har äntligen kommit, jo det är sant! Den lilla sötnosen hade bråttom och ville komma tre veckor innan det egentligen var dags.

Allt gick så fort, och på bara fyra timmar från avfärd hemifrån hade den lilla krabaten hittat sig ut, underbara lilla söta…

Jag skulle kunna skriva en hel bok full av mina känslor och av fina ord om just denna händelse och om denna underbara lilla flicka som kommit ju…

Åh vad vi ville åka på en gång och se, vi satt här och inväntade på inbjudan, det var en nybliven farbror Robin och hans Louise, sedan var det ju såklart farmor och farfar här då ju .

Men tyvärr blev det inte så då klockan blev mycket innan de fick komma till sitt rum, så vi skulle vackert få avvakta till dagen efter…

Lilla Faster Sofie hade ju samma morgon åkt med pojkvän till Gran Canaria, och det sista hon önskade var att lilla Bonnie skulle vänta med att komma tills hon kom hem, men oj vad glad hon blev av beskedet om att hon blivit faster…

Och söta lilla farbror här då, som så spelade lugn men som spelade ganska dåligt, då man kände och såg att han var så till sig så han inte visste vart han skulle ta vägen, söt!

Jag trodde jag skulle svimma när vi kom fram till deras rum på sjukhuset. Där fanns ju Malin och där fanns ju Pontus, och så länge var allt som vanligt. Men sen fanns där ju denna underbara lilla krabat, ah jag säger ju det, jag är kär!

Som sagt, detta går inte att beskriva på ett bra sätt, det är ett sådant lyckorus, och det kan ju vara så att det ligger något i det som sägs, att barnbarn är livets efterrätt….

Idag ska jag baka. Jag ska baka bullar och jag ska baka mockaruta. För idag kommer de hem. 

Precis just så gjorde lilla mammis då vi fick Robin, och det var så härligt att ha sådant hemma då folk skulle komma och titta, och man hade något klart att bjuda på…

Och precis just lilla mammis är det ju som fattas i allt detta som sker. Tänk så glad hon hade varit, gammelmormor, som hon blivit, och hon hade varit den bästa gammelmormorn i hela världen… 

Fan också, vad det är orättvist! Usch, vad jag saknar henne…

Men jag hoppas och tror att lilla mammis ändå någonstans ser det som skett, och gläds åt det på det sätt hon kan….

Så nu har jag fått kliva in i en ny roll och titel på min resa,som jag ska och självklart också vill klara av och inneha, och det är ju såklart att jag nu är och alltid kommer att förbli…

Världens bästa farmor! 

Kramis

Efterlängtad riktning…

Fortsätter min resa och saker händer som borde ha hänt tidigare, men händer nu i alla fall, jobbigt eller ej, men det är sådana hinder av händelser jag måste klara av.

Igår blev leveransen levererad till våra barn med ett budskap som hängt i luften länge, och det är att jag kommer att flytta.

Budskapet har flyttats framåt igen och igen, men då ballongen jag bär på,började tappa luften helt, så var det ett måste att det kom fram.

Detta är inget som sambon tycker, utan det är helt och fullt mitt beslut och jag står för det, och medan vi fortfarande kan vara vänner så är det ju synd om inget sker innan vi blir ovänner.

Alla har olika förhoppningar och förväntningar av vad livet ska och bör bjuda på, och då jag inte tycker att mina önskemål, som ändå kan tyckas blygsamma, uppfylls, så tycker jag att jag behöver göra något för att få syre i min ballong igen.

Nåväl, helvetesbudskapet skulle levereras, nu fanns ingen återvändo.

Jag hade min plan klar och det var att börja med Sofie då vi ändå skulle iväg en sväng med bilen, sedan åka till mammis grav för att samla ihop lite ny energi och där möta upp Pontus när han slutade för dagen och sedan ta Robin när han hade slutat jobbet efter sitt kvällsskift.

Allt gick bra och det var skitjobbigt och det vart så att jag pratade med Sofie och Pontus, sedan hade sambo pratat med Robin medan jag var på bilbingo.

Han ville det och klart skulle han få göra det, men jag kände mig liksom inte nöjd. Så jag pratade lite med honom i köket och kramades lite och berättade hur mycket jag älskar honom, men jag var ändå inte nöjd. Så idag skickade jag iväg världens längsta sms, och fick tillbaka ett så fint svar, så nu är jag nöjd.

För det är ju så, att jag lämnar ju inte barnen, aldrig i livet, de är ju mitt allt, utan nu lämnar jag deras pappa, och känner mig mycket tillfreds med mitt beslut.

Många klara av att vara ihop hela livet, och någonstans hade jag nog trott att vi skulle vara någon av dem. Men när det inte finns något annat är en kompis relation som liknar det ett syskonpar har, då tror jag att det är dags att stänga boken.

Jag hoppas och tror att vi däremot kommer att vara och förbli de vänner vi är idag, vad som än händer.

Otroligt mycket saker och ting kvar att fixa med och reda ut, innan sanningen blir ett faktum att separationen är utförd.

Så skönt, så jävla skönt, att inte behöva bära på denna hemlighet mera, har haft den sedan minst i våras och jag lovar att den varit på väg att ta luften ifrån mig flera gånger.

Hemligheten är avslöjad till dem som var svårast att berätta för, och vad resten av världen tycker, tänker och säger är ju en världslig sak.

5:2 pågår för fullt, startade i måndags, och väljer att skriva den på en annan sida om någon är nyfiken ju,  http://5och2.wordpress.com/

Jag har inte mycket mer att skriva en dag som denna, förutom att jag sovit väldigt gott och jag ser fram emot det som komma skall på min resa som äntligen tog en ny och efterlängtad riktning…

kramis

Så borde jag kunna göra likadant…

Det händer så mycket och det kommer att hända ännu mer och kanske lite mindre emellanåt, men i allt det så finns ju såklart lilla mammis med mig…

I fredags var jag upp till henne en stund och pratade lite, och det gör jag ju som alltid utan att höras.

Så konstigt, jag tänker i mitt huvud på något och vare sig jag vill eller inte så blir det automatiskt att jag inväntar något slags svar som inte kommer…

Men det känns ändå skönt med den konversationen vi har, och jag vet just nu ingen som helst bättre avkoppling eller något som helst bättre sätt att få ordning på mina tankar, än att just vara där. Där och då blir det som en tankning av ny energi då jag i min tystnad tömmer sådant som finns i mina tnkar.

Fast ibland funderar jag ju såklart när alla dessa känslor och känslosamma ögonblick jag får ska lätta lite, kanske kommer dom aldrig någonsin att göra som så…

Den här meningen som nu kommer låter säkert helt sjuk enligt vissa, men meningen är en tanke som ändå har slagit mig, så….

Ibland kan jag förstå de som skär sig…

Det är sant. Senast i lördags när jag lyssnade på musik i min badenbaden, så slog en tanken mig.

Med på min lista över musik finns fortfarande den underbara finska sången som den lilla pojken sjunger om att han har världens bästa mamma, och precis just den sången spelade vi på hennes begravning…

Jag är liksom aldrig beredd när den kommer, men när den gör det så kommer ledsamheten med en sådan kraft så jag på riktigt tror att mitt hjärta ska gå sönder, en gång för alla.

Och det är där och då jag undrar något som jag aldrig skulle kunna göra emot mig själv, släpper smärtan i hjärtat om det gör ondare någon annanstans ?

Jag vet inte, eller, troligtvis inte, för ärren blir ju kvar att skåda, och kanske är det då bättre med ärren man har inne i sig, för då får man ha dom för sig själv…

A men visst, min djuphet vet tydligen inga gränser ibland, men det är så det är.

Jag saknar min mammis…

Ett och ett halvt år har gått sedan den dagen hon somnade in. Och om jag sluter mina ögon, så ser jag henne livs levande igen…

Men vad jag också ser är den jobbiga synen av blodfontänen som kom ur henne, blicken hon gav mig med ena ögat precis innan hon dog och så den där hon ligger helt stilla med lite öppen mun och inte längre andas…

Fan, det gör så jävla ont….

Livet går vidare, som de kloka säger, men kan de bara försöka ge en förklaring om hur? Och när?

I ett försök i att försöka förstå hur man ska gå vidare utan denna ständigt återkommande smärta i bröstet, så köpte jag mig en bok idag.

Det är boken om  Emma, ni vet hon som var med om det mest fruktade en människa kan uppleva, och det var när hennes två små barn blev mördade.

Jag fattar inte!

Hur fixade hon det? Hur fixar hon det? Hur orkar hon leva? Hur?Hur?Hur?

Boken kommer att bli fruktansvärd att läsa, men någonting i mig säger att jag måste läsa den…

För kan hon komma vidare från det som hänt henne, så borde jag kunna göra likadant…

Kramis

Tjockisen…

Phö! Jag pratade om nitton dagars paus sist jag skrev, vad är det nu då? Här snackar vi veckor. Och det innebär att det som ligger och trycker på i hjärnan och det som tynger i ryggan, måste delas upp i i omgångar, men vi backar till dit där jag slutade…

Så fort jag lite störigt påstår att nu minsann är det min tur, så är det som fan går lös…

Dagarna som följde var helt galna, jag trodde på riktigt att jag skulle bryta ihop och samman av allt det som advokaten från förra firmans utredning krävde av mig?

Jag satt och gjorde papper och försökte få till något som jag inte ens förstod mig på då han sa att jag skulle lösa det, så.

Dagen innan midsommar kämpade jag så ögon och fingrar blödde(ah näeh, inte riktigt) för att få klart det så som han ville. Och när jag sen på kvällen hade blivit färdig och meddelade honom det, så hade den fan gått hem för dagen???

Nåväl, det är ju bara papper. Men detta var en helvetes massa sånna, och jag hoppas att detta nu börjar bli klart så det kan läggas åt handlingarna…

Lilla mummis inväntade min ankomst, så onsdagen efter skulle det bära av. Och i min lilla värld är det ju såklart ingenting man bara gör, utan man helt enkelt inväntar in i det sista innan biljett bokas utifall att det skulle dyka upp ett hinder som skall tas förbi först…

Men förutom att jag fick något slags gallstensanfall eller vad det nu var, så jag fick uppsöka läkaren dagen innan avfärd, så löpte det ju på ganska bra, för jag kom ju iväg.

Denna gång hade jag bokat så jag skulle vara hos lilla mummis en längre tid än vanligt, så hela tio nätter med tio dagar skulle jag få tillbringa med denna underbara lilla varelse.

Det blev mycket kortspel ska jag tala om, jag trodde baken skulle gå sönder av allt sittande?

Sen blev det en repetition av det mammis lärt mig och det var att sticka en hel raggsocka och göra en häl alldeles själv. Så nu kan jag lägga det på min meritlista, så.

Då lilla mummis har rasat så mycket i vikt, är ju hennes garderob ett enda stort skämt. Allt hänger och ramlar av, så det fick bli ett försök till inköp.

Jag säger bara jösses, vilken kinkig liten dam. Så fåfäng, men ack vad det är underbart ändå. Så det jag inhandlade fick tas hem för att provas och sedan blev det ju ett par svängar till alla olika ställen för att byta, men tillslut blev det en liten uppsättning till henne.

Lilla mummis är skruttig, det är bara till att inse. Så på dessa tio dagar fick jag bara med henne en gång på en promenad, men fy så slut hon var efter det. Alltså, hennes ben orkar inte längre men hon är en kämpe.

Nu är det ju så att denne lille kämpe är så otroligt envis, så någon hemtjänst är det inte tal om, åh nej, kan själv….

Just för nu finns en lillasyster med sina två döttrar och pappa där i några dagar och nästa vecka kommer morbror, så nu kan jag andas lite bättre ett tag.

Jag är ju skitorolig för henne, mest hela tiden och jämt. Det är så jobbigt att hon är så långt borta, men om några veckor ses vi igen, älskade lilla mummis och jag…

JO! Men för bövölen! Hör på detta då!

Den fjärde juli, när jag var hos mummis, slutade jag ju att röka. JO! DET ÄR SANT!

Till min hjälp har jag medicin och jag kan säga att det funkar klockrent, japp.

Jag hade ju bestämt att sluta när det var dags att bli farmor, som det är om ungefär fem veckor, men kände att tiden var kommen lite tidigare än så.

Medicinen är en liten hjälp på vägen, som en lite extragrej. För jag vet att jag hade klarat det ändå, utan medicin, men jag tog den och tar i alla fall, som en liten extra grej då.

Så nu är man då rökfri, och jag kan säga att denna gång är det en gång för alla, så!

MEN! Som alla vet, så finns det ju enorma risker i och med detta avslut, och då menar jag ju kroppsliga.

Jag har blivit tjock!

Nu är det ju inte så att jag är pjollrig på något vis med vikten och är en sån som ska vara jättesmal och så, MEN JAG VILL INTE VARA TJOCK!

Det är ICKE tillåtet att en som jag som är 153 cm lång, ska glida runt med kläder i storlek 40, NOPP!

Ja men va fan, jag kommer ju knappt i något som finns i min garderob och var ju då tvungen att köpa något, och då blev det minsann storlek 40 och det är ICKE ACCEPTABELT!

Så nu börjar jag, som säkert hälften av Sveriges befolkning med den nya metoden 5:2. Men jag tyckte det lät vettigt, det jag läst om det, så jag tänker ge det ett försök. Nästa vecka och fem veckor framåt(minst) kommer mina tisdagar och torsdagar bara innehålla 500 kalorier i intag, så vi får väl se.

Paketet med mitt hjälpmedel till det ligger och väntar på ICA, så på måndag börjar jakten på minskning i storlek.

Men för nu, orkar tjockisen här inte säga mer än, på återhörande och….

kramis

Min tur att må bra…

Oj då. Hela nitton dagar sedan jag skrev? Vi får väl se om detta kan bli det längsta inlägget hittills?

Lilla mummis kom hem, och sakta har hon repat sig, helt magiskt ju.

Morbror fanns hos henne i två veckor och hjälpte henne med allt och ingenting, men nu är hon där själv och klarar sig så bra som möjligt för henne är.

Vi pratas ju vid varje dag och hon inväntar mitt besök, vilket jag inte riktigt vet när det nu blir av?

Det är ju helt fantastiskt att hon kan repa sig, gång på gång, men ingen är ju gladare än jag. Jag tror att vårat återseende kommer att bli i början på nästa vecka och den gången ska jag försöka stanna lite längre än en vecka. Lilla mummis önskar att det vore flera veckor, söt ju.

Ska bli underbart att ses igen snart…

Nåväl, nitton dagar och jag vet inte hur jag ska sortera mitt skrivande, för med det som hänt skulle det nog kunna bli en hel bok, så jag ska lite fint försöka sammanfatta det som hänt.

Jag fyllde ju år där dagen innan  Ann-Chalotte (AC) och jag skulle åka på Festival på Öland.

Då det var min dag bestämde jag att det skulle ställas till med en lite grillfest, och vädret på morgonen var ju med mig. Och då vädret var bra tog jag en cykelrunda för att plocka mina favoritblommor, liljekonvaljer.

Även mammis skulle få sånna, så jag plockade hela cykelkorgen full och cyklade till henne.

Så ledsamt att hon inte finns, så jävla ledsamt!

Men jag satt där länge och väl och pratade som vanligt med henne under en tystnad…

Älskade sonen Robin ringde när jag var där. Och då han hade andra planer för dagen, så kom han upp till mammis han med och jag fick öppna ett paket där, så även mammis fick vara med och se vad det var…

Sen satt vi där en lång stund i en tystnad och bara va…

Så underbara barn jag har!

Presenter jag får av dem är alltid något som är så personligt, alltid något som de vet att jag vill ha och gillar. Lycklig som få blev jag denna dag ägare till en underbar fönborste ifrån Robin, en underbar tavla som ser ut som en ängel från Sofie som det stod ” Änglar finns…och du är en av dom”, en lite mindre skylt i form av ett hjärta, med texten” Mamma, jag älskar dig” och av Pontus en underbar lykta.

Kan man ha det bättre än jag? Kan någon älska sina barn mer än jag? Tveksamt…

Det blev en bra dag och grillandet blev av trots åska och regn…

Regnet kanske  ändå är som som ena systersdottern sa förra året på sin mammas och min födelsedag, att mammis gråter för att hon inte kan vara med och fira oss…

Jag gick nyss igenom min telefon, då jag skulle leta efter ett nummer och hittade en massa nummer som jag kanske borde radera?

Kvar fanns numret till älskade dotterns kontakt på Ätstörningskliniken, och även läkare till den samme…

Jobbigt!

Kvar fanns numret till Toraxkliniken, ASIH och alla dom andra numrerna jag behövde då älskade mammis var sjuk och fortfarande levde.

Jobbigt!

Kvar fanns numret till älskade lilla mammis…

Saknar som satan!

Dagen efter min födelsedag bar det då av till Öland med AC.

Summa summarus av den veckan är bara och endast, underbart!

Så mycket konstigt, så mycket intryck, så mycket nya upplevelser men så himla underbar…

Frågan är ju varför i hela hissingen jag aldrig under mitt 47 åriga liv gjort något något av dess like förut?

Och AC då, vilken underbar människa. Det visste jag ju sen förut men nu vet jag det ännu mera, så!

Vi pratade så vi skrattade, vi pratade så vi nästan grinade, mycket och länge, och efter denna vecka med oss är jag helt säker på att vi alltid kommer att finnas för varandra vad som än händer…

Kan hända att jag återkommer om allt på Öland längre fram, men det får räcka för nu.

Underbart var det i alla fall!

Men en liten undran är ju hur det kan komma sig att det frö oss tog sju timmar dit men tolv timmar hem….hm…

Efter detta underbara har jag mestadels suttit här vid datorn, då jag i stort sett badat i papper.

Många timmar och mycket slit med alla bokföringar, bokslut och deklarationer, men nu så tror jag att det börjar bli klart, och jag lovar att jag är helt slut.

Sömnen har lyst med sin frånvaro, så det kan tänkas att jag kommer att sova flera dagar i rad sen när allt är sorterat och klart.

I fredags var jag till min kurator och just min Kurator är ju bara så bra, tänk att de är så kloka ändå.

Vad jag än säger om mitt mående och mina tankar, så finner hon en förklaring till varför det har varit så, varför det är så och framförallt hur jag ska komma vidare.

Det är bara så himla skönt att tömma av ryggsäcken för någon som inte bara lyssnar, utan som kan berätta hur det ska sorteras och vilket utav det jag tömmer absolut inte ska packas tillbaka i den…

Finns ju en hel del att bära på, men vissa saker måste jag sortera och tömma själv och det är väl det som är det värsta.

Även fast det är och blir det värsta för den,dem och det, så kommer det bli det bästa för mig och mitt jag, och från och med nu är det det som gäller, så!

Besluten jag har fattat och som ska genomföras kommer att få konsekvenser av olika sorter, men resultatet kommer att så småningom bli till det bästa, både för mig och för den, dem och det.

Kuratorn tycker att jag är en fantastik person, med så mycket energi och så mycket kraft och visdom, hon menar på att det är just tack vare att jag är den jag är och som jag är, så har jag klarat av mina hinder så bra. Och hon säger även att jag kommer att få det så bra just för att jag är så bra.

Japp! Ja ja, det kanske är hennes jobb att säga så, men jag suger i mig och ballongen fylls med luft…

Luften sinar emellanåt, och nu under mina pappersjobb kändes som om luften började ta slut, men då har det räckt att jag tänkt på mina underbara barn och att jag sneglat på mitt armband av tyg från Ölandsveckan, så har jag kunnat fylla på med den luft jag behöver för att fortsätta min resa framåt…

Så, framåt blir det, och jag är så ledsen för dem det kommer att drabba när jag kliver fram och förbi,och så får det bli, för nu är det faktiskt min tur att må bra…

På återhörande…

kramis

Hur ska den bli?

Jahaja, fredag står det igen då på en dag som denna…

Lilla mummis ska få komma hem från sjukhuset idag och jag lovar att mina känslor är kluvna inför detta faktum?

I måndags avslutades antibiotikan och värdena har blivit något bättre, men pigg? Svar nej!

Men kanske är det så, att det kommer att se ut som såhär nu, att hon kommer att åka fram och tillbaka, fram och tillbaka…

Jag håller ju förstås alla tummar och tår, men jag känner mig  osäker och orolig ändå…

När mummis berättade detta  i måndags trodde jag ju såklart att hon skämtade, men hon fortsatte skämta nästa dag med, så fakta var det som behövdes…

Jag har prata med två sköterskor om det som ska ske, och kan väl tycka lite att det är en chansning det de gör, men hur som, så har nog lilla mummis haft en vinnande pjäs i spelet…

Mummis frågade mig om jag var beredd att komma och jag tappade fotfästet för en sekund och tänkte, NEJ!

Det är ju såklart självklart på alla plan att jag skulle göra allt för att finnas vid hennes hemkomst, det är ju så vi bestämt, men inte nu?

Precis just nu, eller i alla fall i övermorgon ska jag åka till Öland.

Jo jo, jag ska åka med en kompis på en yogavecka, och jädrans vad spännande det ska bli.

Om jag yogar?

Näe, men har provat förut och hittade väl inte riktigt sättet att yoga på på ett yogasätt, men nu kanske?

Detta är då, mina damer och herrar, första gången ever, som jag åker själv på något en hel vecka sen jag blev mamma för snart 27 år sedan. Det ska bli så himla kul och härligt….hoppas jag.

Så visst, lilla mummis, men jag kände att nu var tvungen att tränga mig lite förbi allt och alla i mitt jag.

Men självklart lämnar jag inte mummis vind för våg, utan morbror den söte, åkte igår och är idag på plats för att finnas för lilla mummis. Hon är i trygga händer, mitt älskade lilla hon.

Jag fyller tydligen år i morgon, och då blir det ju denna gång 47, ops, men mummis sa att presenten väntar på mig.

Och mitt svar blev att en bamsekramis när jag kommer är det jag vill ha, det är så härligt när vi kan prata så, om kärlek och känslor, och hon lovade att så skulle det bli, så söt!

Fatta så skönt! Jag kan släppa det en stund(vilket säkert inte kommer att ske, men jag ska försöka) och bara ägna mig åt mig och mitt jag i en hel vecka. Ja, okej då, ska väl inte utesluta kompisen Ann-Chalotte helt, vi åker ju trots allt tillsammans…

På tal om något helt annat helt appropå(konstigt ord)

Jag kanske ska förklara lite om vad jag menar med min heliumballong.

Det var min underbara sjukgymnast som tog över efter den förra, som sa att jag skulle ha en sån…

Hon tyckte det var lite märkligt att jag som då endast är 153 cm över markhöjd, måste gå omkring och då även sitta, ihopkurad?

Så från och med då skulle jag lådsas att mitt huvud var en sån ballong, vilket då betyder att sträcka på mig…

Jag skulle få välja mönster på den själv, men jag sa att v får börja med att den bara är svart, så.

Ryggsäcken är tung att bära om den är full, men sakta och säkert sträcker jag på mig och håller upp ballongen medan jag bit för bit plockar ur alla hundratals grejor och sorger jag bär på, och vem vet, en vacker dag kanske jag till och med kan mätas till en sådär 154 cm över markytan?

Underbara sjukgymnast och även denna kurator som jag nu träffat tre gånger, men chefen ordnade så snällt tre gånger till. Återkommer till hennes hjälp till min självhjälp, men först hörni, väntar mig denna härliga dag, nu först träning, sen träff med sjukgymnasten och sedan farbror doktorn.

Fredagen har bara börjat, hur ska den bli?

kramis för nu